Ragdollens historia

ursprung, utveckling och syskonraser

Ragdollens ursprung

Berättelserna om hur rasen kom till är något tvetydiga, vilket gör det svårt att veta vad som är fakta och vad som är myt. Det som är säkert är att Ann Baker under 1960-talet i Riverside, Kalifornien, avlade fram rasen.

Många vet att hon skapade ragdollen (light line), men få har kännedom om att hon även utvecklade flera andra varianter som samlades under namnet ”Cherubim cats” (dark line), där bland annat ”Honeybear”och ”Miracle Ragdoll” ingick.

Ann Baker var en skicklig affärskvinna och registrerade ”Ragdoll”som varumärke. Hon beskrev själv hur hon skapade sitt system för att kunna styra aveln och bevara sin definition av rasen. Hon hade också ovanliga teorier om ragdollens ursprung och påstod bland annat att katten kunde ha gener från tvättbjörneller människa, och att den var en länk mellan människa och utomjordiska varelser.

Hon införde strikta regler för uppfödare och tog avgifter för varje såld kattunge. Om en katt dog, fick ägaren endast köpa en ny direkt från hennes uppfödning. Reglerna blev så småningom ohållbara, och flera uppfödare bröt sig ur hennes kontroll.

De som lämnade fortsatte aveln men registrerade katterna som Ragamuffinför att undvika hennes varumärkeskrav. Ragdoll och ragamuffin har således samma ursprung och kan spåras tillbaka till honkatten Josephine och hennes avkommor. Med tiden har de utvecklats åt olika håll, och standarderna skiljer sig idag mellan raserna. En tydlig skillnad är att Ragamuffin godkänns i alla färger och mönster en katt kan ha, medan ragdollen har ett mer begränsat färgutbud.

2025-05-05 blev katterna från "darkline" officiellt en egen ras i TICA och heter där Cherubim.

Katten Josephine, ragdollens urmoder

Ann Bakers granne, Mrs Pennel, ägde en vit långhårig katt som hette Josephine, som sedan kom att bli urmoder till ragdollen av idag. Dessa uppgifter är verifierade. Katten Josephine levde sitt liv i frihet och fick flera kullar om året. Hennes kattungar var enligt historien vilda och svårhanterliga. En dag blev Josephine påkörd av en bil och blev liggandes vid vägkanten i två dygn, innan hon hittades av anställda på Riverside University.

När Josephine mådde bättre lämnades hon tillbaka till sin ägare, Mrs Pennel, som lät henne para sig i det fria och få ytterligare flera kullar. Till skillnad från tidigare kattungar var dessa mycket sociala och orädda.

Ann Baker funderade på om någon på Riverside University ”fixat” med Josephines gener i samband med olyckan, vilket naturligtvis inte var fallet. En annan genetiskt osannolik teori var att Josephine skulle ha haft en mutation i reproduktionscellerna, som i sin tur, skulle ha påverkat kattungarnas temperament. Ann funderade också på om Josephine, som efter vården på sjukhuset blivit mera tam och då överfört sitt ”nya” temperament till sina avkommor. Kanske en något mer rimlig teori än de andra men inte heller kunnat verifierats.

Ann Baker födde också upp perserkatter. Hon brukade låna en svart perserliknande hane som hette Blackie och var son till Josephine. Josephine ska ha parats även med Blackie. Vissa källor menar dock att Blackie ska ha varit en brun burma, som Mrs Baker valt att para in för att undvika mer inavel!? Det som stöder det sistnämnda är att Mrs Baker gav många av katterna i den linjen asiatiska namn, vilket man gärna gör med burmor. Med Blackie fick Josephine i alla fall honan Buckwheat, en brun colorpoint. Det kan förstås ha funnits två helt separata Blackie och namnen kan också ha blivit förväxlade med varandra.

Hur det förhåller sig med det, vet man faktiskt inte.

Någon av de ovan nämnda ”Blackie-katterna” ska ha haft en halvbror vid namn Daddy Warbucks och honom blev Ann Baker mycket förtjust i. Han såg ut som en helig birma med blå ögon, vit bläs, vit svansspets och vita tassar. Vem som var far till Daddy Warbucks är det ingen som vet och han var ensam i sin kull. Daddy Warbucks utseende och temperament gjorde iallafall att han senare kom att kallas för ”den äkta ragdoll-lookens fader”. Mrs Baker bestämde sig för att para Daddy Warbucks med Josephine. Resultatet av parningen blev Fugianna, en brun mitted hona. Huruvida det blev några fler ungar i den kullen vet vi inte för Fugianna är den enda som omnämns. Från henne härstammar den linje som sedan kom att kallas ”lightside”.

Buckwheat parades med Daddy Warbucks och de fick Kyoto, en brun mitted hane, och Tiki, en choklad colorpoint hona. Tiki är urmoder till det man kallar ”darkside”. Alla dessa katter finns registrerade under Ann Bakers stamnamn ”Raggedy Ann”.

Mrs. Baker bestämde sig för att skapa en ras med hanarna Blackie och Daddy Warbucks som grundpelare; en ras som skulle ha alla egenskaper som deras mor visade upp efter den mycket traumatiska olyckan. Katterna skulle vara stora, snälla, vara maskade och ha blå ögon.

Mrs Ann Baker började sedan sälja sina ”ragdolls” utifrån nedanstående definitioner:

• ragdollen ska vara en relativt stor ras
• ragdollen ska vara mindre känslig för smärta än andra katter
• ragdollen ska sakna självbevarelsedrift
• ragdollens päls ska inte tova sig
• ragdollen ska ha förmågan att slappna av totalt i kroppen när man lyfter upp den

Ann Baker höll ett fast grepp om aveln och förbjöd sina köpare att para sina katter om de inte fått ”licens”, d.v.s. att de strikt skulle följa hennes regler och anvisningar. Ann startade 1971 IRCA (International Ragdoll Cat Association) för att få kontroll över det ökande antalet uppfödare av rasen. Samtidigt varumärkesskyddade hon namnet ”ragdoll” vilket innebar att hon kunde ta ut avgifter av ”sina” uppfödare. Ann Bakers planer på att ”hennes” uppfödare skulle bli franchisetagare gick i stöpet. De flesta hade vid det laget tröttnat på samarbetet med Ann Baker. Det är säkert anledningen till att många sålde sina avelskatter till familjen Dayton, vars uppfödning också skulle komma att betyda mycket för rasens framtid.

År 1969 köpte Laura och Denny Dayton två katter, Rosie och Buddy, från Ann Bakers katteri Raggedy Ann. De startade sin egen uppfödning under namnet Blossom Time, där som mest arton av de ursprungliga Raggedy Ann-katterna ingick i avelsprogrammet. Stamnamnet Blossom Time finns fortfarande att hitta i nästan alla ragdollstamtavlor idag.

Familjen Dayton samarbetade med mrs Baker för att få rasen godkänd i fler förbund, samtidigt som de följde hennes kontrakt när det gällde aveln. 1975 hade dock många uppfödare ledsnat på Mrs Baker’s tankar om aveln och Denny Dayton sammankallade till ett möte. Även Ann Baker var inbjuden men valde att inte delta, då hon betraktade mötet som ett uppror. Detta ledde till att en ny klubb bildades; The Ragdoll Society som 1978 blev Ragdoll Fanciers Club (RFC).

RFC samlade in den information som behövdes för att kunna dokumentera stamträdet och på så vis få de större kattförbunden att godkänna rasen.

Ragdollen kom till England och till Tyskland ungefär samtidigt, dvs.1981. Nyfikenheten på den nya rasen med det spännande namnet och de egendomliga historierna var stor. Ragdollen visades upp i många olika medier och allt fler personer blev intresserade av rasen. Men framgångarna hade sin baksida. Många kattförbund vägrade under lång tid att godkänna en ras som inte kunde känna smärta, bli rädd eller försvara sig. Som väl är har många av dessa missförstånd rättats till, varför ragdollen är en av de mest växande raserna i kattuppfödningens historia.

Två brittiska damer, Pat Brownsey (Patriarca cattery) och Lulu Rowley (Petil-lu cattery) var först med att importera rasen; fyra katter från ”Blossom Times” uppfödning. Damerna arbetade med alla varianterna på vitfläck, colourpoint, bicolor och mitted och i alla de fyra registrerade färgerna: brun, blå, choklad och lila. Detta arbete och dessa katter blev grunden till rasens utveckling i Europa.

Den andra september 1991 kom Ragtime’s Phoebe till Solveig Benedicht Damsgaard i Norge och i oktober samma år importerades den första avelskatten till Sverige från England, Such Fun Misty Night, av Maria Staaf.
Rasen blev snabbt mycket populär; från 29 stycken 1993 till att sedan många år tillbaka vara en av den mest populära i Sverige